Amor Vincit Omnia

LISSABON. Den svenska VM-drömmen är död – men VM-drömmen lever i Sverige. Tiotusentals bosniensvenskar står på tröskeln till historien. Ett osannolikt succélag har åkt till Portugal för att göra det som Lars Lagerbäcks landslag inte klarade av. Dagen före dagen är Lissabon en stad som börjar gå över i blågult. Flygplatsen slussar, barerna sväljer. Vissa säger 5 000, andra 10 000. Bosnierna har kommit till Portugal för det avgörande VM-kvalet. Och många av dem har rest från Sverige. Vanliga fredagar pluggar Haris Saranovic, 23, idrottsvetenskap på Malmö högskola. Den här dagen går han istället in i rollen som skandinavisk företrädare för BHFanaticos, den del av de bosniska anhängarna som bokstavligen talat följer sina landslag överallt. Oavsett plats, oavsett idrott.

– Okej, jag får ta en omtenta, men det är verkligen ingen fara. Jag känner till folk som offrat både jobb och äktenskap för de bosniska landslagen.

Saranovic är född i Banja Luka, men blev krigsflykting i väldigt unga år. I dag är han en av ungefär 500 svensk-bosnier på plats i Lissabon.

– Tyvärr är vi ju utspridda över hela världen numera, men det här är något som alla samlas kring. Jag har stött på folk härikring som jag inte sett på över tio år. Jag menar, landslaget kan gå till VM. Ingen vill missa det. Senare ska jag dela ut biljetter till 68 personer som rest över från USA.

Kan man som svensk förstå vad det här betyder för er?

– Nej, jag tror inte det.

För bara ett och ett halvt år sedan var det bosniska landslaget i upplösningstillstånd. En flera år lång kamp mot ett korrupt fotbollsförbund hade kulminerat. Det hade krupit fram att pamparna försökt förskingra till sig 180 000 dollar från en inplanerad vänskapsmatch i Iran. Förbundskaptenen Meho Kodro vägrade släpa iväg sina spelare till matchen. Han fick sparken. Juniorlandslagstränaren ersatte, men när han presenterade sin första trupp gick 19 av de uttagna spelarna ut i mer eller mindre öppen strejk.

Tiden var knapp, så den nya landslagsledningen gav sig ut i Sarajevo-natten, knackade dörr hos lokala spelare och förklarade att den som kunde ta sig till samlingen på Hotel Herzegovina med kort varsel var välkommen till landslaget. Dagen efter strövade en ung man in i hotellobbyn. Landslagets materialförvaltare högg tag i honom, skällde för att han var sen, och tryckte sedan nyckeln till rum 212 i handen på honom. Kruxet var bara att den häpna killen inte alls var fotbollsspelare. Han skulle träffa sin flickvän för att äta glass. Bosniens landslag var en fars, en parodi. Men sedan kom Ciro.

74-årige Miroslav ”Ciro” Blazevic är en bindgalen gammal tok. Han är också en mirakeltränare som kan trolla fram framgång med knäna. 1998 spatserade han runt i gendarmmössa, la upp taktik utifrån lärdomar från pansargeneral Rommel – och förde ett nyss självständigt Kroatien hela vägen till VM-brons. Nu är han på väg att upprepa underverket.

Stolt, karismatiskt – och offensivt

På nolltid har han tagit tag i spillrorna av det bosniska landslaget, och lyckats gjuta ihop dem till ett nytt, stolt, karismatiskt, offensivt landslag.

– Min hemlighet är att jag skapar enighet i truppen. Jag tar två av mina spelare och säger: ”Älska honom! Kyss honom! Kyss honom på munnen!”. Och den ena kysser då den andra.

Att Blazevic skapat ordning i kaoset runt förbundsapparaten är egentligen den mindre av hans bedrifter.

Det mest imponerande – och det mest betydelsefulla – är hur han fått ihop ett lag som representerar alla delar av Europas allra mest splittrade nation.

Ända sedan kriget tog slut 1995 har Bosnien definierats av hur de tre etniska grupper som tidigare stod mot varandra nu försöker leva sida-vid-sida.

– Jag är en man med ett uppdrag – att skapa fred mellan folken, Vi är ett för litet land för att vara delat. I mitt lag gillar alla varandra, och jag är pappan. Jag är väldigt stolt över att jag har lyckats föra samman människor där politiker har misslyckats.

Miroslav Blazevic själv är katolik, så kallad bosnienkroat. Majoriteten av hans lag består av bosniska muslimer, men flera ortodoxa bosnienserber har gjort viktiga insatser under kvalet.

Ärren efter kriget är fortfarande alldeles för djupa för att ett fotbollslag någonsin ska kunna få dem att läka, men där ingen kunnat erbjuda bandage har det här laget i alla fall kommit med några plåster.

– Om vi tar oss till VM kommer det vara ett litet steg på vägen mot att återförena landet.     

Bosniens två bästa spelare är skyttekungen Edin Dzeko och spelmotorn Zvjezdan Misimovic. Radarparet är numera klubbkamrater i tyska Wolfsburg, men stod en gång i tiden på var sin sida om krigets frontlinje. Misimovic är ortodox, och har rötterna i det som numera är den serbiska delen av Bosnien. Dzeko är muslim, och kommer från det Sarajevo som bombades sönder av den serbiska armén.

– Jag grät mycket på den tiden. Vi var alltid tvungna att hålla oss gömda. Granaterna och bomberna föll. Jag var alltid rädd, varje dag. Det var inte alltid som det fanns mat att äta.

15 personer på 40 kvadrat

I fyra års tid var Edin Dzeko en av de 15 personer som samsades om en lägenhet på 40 kvadratmeter.

– Man vande sig. Min mamma jobbade i sjuksköterskeklädsel, min pappa drog ut i fält i soldatuniform. Mot slutet av kriget tyckte jag att det var helt normalt.

Samtidigt som Dzeko duckade för bomber satt en 9-årig Zvjezdan Misimovic i München, tittade på tv och försökte förstå. Han hade alltid trott att han var jugoslav, och hade väldigt svårt att inse att den identiteten plötsligt upphört att existera. På tv pratade de om serber, kroater och bosnier. Han frågade sin pappa vad han egentligen var.

– ”Vi är serber från Bosnien”, sa han. För mig som var född i München med Jugoslavien som hemland var allt det här väldigt svårt att begripa.

I unga år spelade Misimovic också juniorlandslagsfotboll för Serbien, men bytte sida efter ett bråk med en tränare.

– När jag åker till Banja Luka och hälsar på min bror händer det att det kommer fram serber och kallar mig för ”förrädare”. Men de är få. Och jag är verkligen lycklig över att spela för Bosnien nu. Vi är serber, bosniaker, kroater, och alla är vänner. Vi är som ett litet mini-Jugoslavien.     

Tillbaka i Lissabon är det dags att skiljas från Haris Saranovic. Han har biljetter att dela ut, folk att träffa, kamper att föra vidare.

– Gör nu inte för mycket av det här att Blazevic skulle ha enat en nation. Okej, tack vare det här kvalet har vi muslimer, ortodoxa och katoliker kommit lite, lite närmare varandra – jättebra – men vi kan aldrig glömma vad som hände i kriget, hur en sådan som Blazevic valde sida då. Och vi kan aldrig blunda för vilka som fortsätter att styra vår fotboll.

”Allt går bakåt – utom en enda sak”

För de mest aktiva supportrarna i BHFanaticos har Bosniens framgångar kommit med ett pris.

Förbundsledningen de vill avsätta sitter kvar, skyddad av landslagets resultat.

– Hade vi haft en Lagrell som såg till att vi tog vara på all talang hade vi kunnat nå hur långt som helst. Nu har vi gangsters istället. Men okej, just nu är det så det funkar nere i Bosnien. Allt går bara bakåt – förutom en enda sak.

Fotbollslandslaget?

– Exakt. Går vi till VM är det nog det största vi upplevt sedan självständigheten 1992. Och när min mormor där nere – som inte har något som helst intresse av idrott – börjar snacka om skadeläget i truppen så fattar man hur mycket det är värt. Vi kan snacka om religioner hit och korruptioner dit, det som står över allt annat är att folket i Bosnien förtjänar den här framgången.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/erikniva/article6122654.ab