Amor Vincit Omnia

Under många av vårt livs värsta ögonblick sitter vi och ältar frågan - TÄNK OM?
Till ingen nytta, endast dubbelt besvär funderar vi på hur situationer hade slutat, relationer hade utvecklats, dagar hade kommit till ända om vi bara hade gjort någonting en aning annorlunda. Sanningen är den, att jag innerst inne tror, att allting händer av en slump, men med en dos utan förutbestämmelse.

Vad du än gör, eller bestämmer dig för att göra, så har du alltid val. Antingen går du höger, vänster, backar tillbaka eller går rakt fram. Ödet är ett faktum, men är det inte så i det stora hela att endast vi själva påverkar vårt öde? Om jag anser mitt liv tomt, fullt av personer som påverkar mig negativt eller att jag är i behov av något/någon: ska jag sitta på rumpa noch vänta in tills ödet kommer på att förgylla min vardag eller göra något åt saken? Värt att fundera på..

Det är hemskt när någon i ens närhet av någon anledning inte finns där längre. Många vägar korsas för att för alltid vara sammanflätade. Andra korsas en stund, sedan skiljs de åt. En tröst i det hela är vetskapen om att denna person kanske inte finns hos mig längre, jag kanske inte har rättigheten att ringa, höra av mig, fråga eller vad som helst. Men jag vet att personen i fråga lever, har det bra.. Det är väl det som räknas i det stora hela?

Tänk att vakna en dag och inse att någon man håller kär inte finns bredvid en längre. Anledningen till att jag kom på dessa tankar är en bekants bortgång av hans pappa idag. Jag beklagar sorgen något otroligt djupt. Vilken tankeställare man får sig.. när döden kryper sig närmare in på en, eller hur?

Tänk på alla  elaka ord ni uttalat till en person ni älskar utan att riktigt mena det, men inte heller tänkte ni på att be om ursäkt. Tänk på den personen ni älskar som inte vet om det faktum att han/hon är älskad utav just dig. Tänk på alla vänner man plötlisgt tappar kontakten med eller gamla pojkvänner som bara blir en i mängen, en på listan eller ja, vad som helst.. Vore det inte vackert att bara för en stund spendera lite tid att tänka på just de som berört ditt liv på ett eller annat sätt, minnas gamla skolkompisar, både de man gillade och de man tyckte lite så där om. Alla är de en del utav din personlighet.

Tänk om inte jag finns imorgon.. eller om något år men aldrig får tillfälle att berätta för vissa personer vad de betyder för mig. Jag tror att alla de som jag älskar eller har älskat mycket väl vet att jag gör detta med själen, hjärtat och alltet. Däremot är det inget som står i vägen får att jag just nu, i denna sekund ska bekräfta det igen: Tack för att ni finns!

Love, L