I nocas gledam u zvijezde, pitam se sta je sudbina?
I dooon't knooow what you dooo, but you dooo It well. I'm undeeeer your speeeell!
Tack för leendet jag har på läpparna :)
Kära läsare,
nu har jag tänkt lite. Hade ett samtal med en vän till mig häromdagen. Vi började spekulera om bröllop, soulmates och liknande. Han ställer mig frågan; 'När är ditt bröllop då?'
'Vet inte', svarar jag. 'En vacker dag när jag är redo för att binda mig.'
'Visst', säger han. 'Det blir när ödet bestämmer så.' 'Mm', svarar jag.. 'men jag tror inte på ödet längre! Det blir helt enkelt vad man gör det till. Varje man är skräddare av sitt eget öde. Mycket är förutbestämt kanske, men jag tror att våra val guidar oss. I slutändan är det jag som väljer min egen väg.'
För er som inte vet, så tror vi bosnier mycket på SUDBINA (ödet). Alla ens lyckliga stunder och missödet beror på att vi tror att det var bestämt så, Gud vill det just så. man kan säga mera att det är religions behandlat än folkligt. Men kritiker till allt som jag är kan jag inte hålla med om allt. Så jag undrar och diskuterar vidare.
'Varför är du så negativ?'.. frågan han mig. 'Ge mig ett exempel på vaför du inte tror på ödet.'
'Om ödet för samman två personer som älskar varandra, kommer att dela allt i nöd och lust. U dobru i u zlu, kako jake rijeci.. De skaffar barn, gemensamt hus. Andas samma luft och ser med samma ögon. Deras själar blir till en. De känner tillit, trygghet och kärlek gentemot varandra. En vacker dag säger det stopp. Det går inte längre och man skiljs åt. Antingen genom separation, den ena partnern kanske dör i förtid. Säg mig då, vad är ödet i detta? Varföra föra samman två själar som är gjorda för varandra om de kommer att skiljas åt. Det gör så förbaskat ont.'
Det finns givetvis andra missöden som är ännu värre, detta var bara ett exempel av flera tusentals olika liv. Han svarar: 'Visst, men de hade kanske ett bra liv tillsammans så länge det varade.'
Det är just det som gör ondast. Minnen.
Och att dessa minnen kan ändra och påverka så mycket. Ser jag mig själv i spegeln sitter inte samma person framför mig längre. Jag har uppnått mycket och kommer att sträva efter mer. Och då tänkte jag vidare så här. När man har det som bäst är det ödet som talar. Alla ler vi mot ödet och tackar Gud för att vi har blivit välsignade. Börjar det gå dåligt undrar vi om ödet finns överhuvud taget. Just denna kontradiktiva frågan är svår, den gör att vi motsäger nästan allt vi tror på. Om jag tvivlar på ödet, tvivlar jag då på Gud, på min tro? Vilken rätt har ödet egentligen? Varför ska ödet vara så komplicerat?
Love, L
Tack för leendet jag har på läpparna :)
Kära läsare,
nu har jag tänkt lite. Hade ett samtal med en vän till mig häromdagen. Vi började spekulera om bröllop, soulmates och liknande. Han ställer mig frågan; 'När är ditt bröllop då?'
'Vet inte', svarar jag. 'En vacker dag när jag är redo för att binda mig.'
'Visst', säger han. 'Det blir när ödet bestämmer så.' 'Mm', svarar jag.. 'men jag tror inte på ödet längre! Det blir helt enkelt vad man gör det till. Varje man är skräddare av sitt eget öde. Mycket är förutbestämt kanske, men jag tror att våra val guidar oss. I slutändan är det jag som väljer min egen väg.'
För er som inte vet, så tror vi bosnier mycket på SUDBINA (ödet). Alla ens lyckliga stunder och missödet beror på att vi tror att det var bestämt så, Gud vill det just så. man kan säga mera att det är religions behandlat än folkligt. Men kritiker till allt som jag är kan jag inte hålla med om allt. Så jag undrar och diskuterar vidare.
'Varför är du så negativ?'.. frågan han mig. 'Ge mig ett exempel på vaför du inte tror på ödet.'
'Om ödet för samman två personer som älskar varandra, kommer att dela allt i nöd och lust. U dobru i u zlu, kako jake rijeci.. De skaffar barn, gemensamt hus. Andas samma luft och ser med samma ögon. Deras själar blir till en. De känner tillit, trygghet och kärlek gentemot varandra. En vacker dag säger det stopp. Det går inte längre och man skiljs åt. Antingen genom separation, den ena partnern kanske dör i förtid. Säg mig då, vad är ödet i detta? Varföra föra samman två själar som är gjorda för varandra om de kommer att skiljas åt. Det gör så förbaskat ont.'
Det finns givetvis andra missöden som är ännu värre, detta var bara ett exempel av flera tusentals olika liv. Han svarar: 'Visst, men de hade kanske ett bra liv tillsammans så länge det varade.'
Det är just det som gör ondast. Minnen.
Och att dessa minnen kan ändra och påverka så mycket. Ser jag mig själv i spegeln sitter inte samma person framför mig längre. Jag har uppnått mycket och kommer att sträva efter mer. Och då tänkte jag vidare så här. När man har det som bäst är det ödet som talar. Alla ler vi mot ödet och tackar Gud för att vi har blivit välsignade. Börjar det gå dåligt undrar vi om ödet finns överhuvud taget. Just denna kontradiktiva frågan är svår, den gör att vi motsäger nästan allt vi tror på. Om jag tvivlar på ödet, tvivlar jag då på Gud, på min tro? Vilken rätt har ödet egentligen? Varför ska ödet vara så komplicerat?
Love, L
Kommentarer
Trackback
